utgång, och hade äfven önskat den såsom ett medel att befordra Wentworths sällhet. Han hade följt henne i grafven! upprepade hon. Ack! måtte han lefva, och måtte hon göra honom så lycklig, som jag skulle hafva bjudit till att göra det, om . . . om jag förstått att älska honom som han förtjente, om jag hade, som Lovisa, haft denna ståndaktighet i karakteren, denna bestämdhet i viljan, som, nu ser jag det, är nödvändig, då det angår vårt öde i lifvet. Ack! visserligen var han skyldig att hålla denna flickan skadeslös för sina lidanden; men kunde de jemföras med mina, och har icke han också grundlagt dem? Nu, är allt förbi; minnen, kärlek, hopp, j skolen utplånas ur mitt hjerta! Detta grufliga ögonblick upphäfver den fåfänga tanke, som ännu smickrade det! Hon tillstod för sig sjelf att, så länge Wentworth ännu var fri, hade hon ej det ringaste bemödat sig att jaga honom ur sitt hjerta; nu bör hon det, och utan tvifvel skall det lyckas henne: hennes väns man skall numera intressera henne blott som en vän. Ifrån detta ögonblick beslöt hon att glömma honom, [..h] bjuda till att lugna sitt förstånd. Hon tager en bok, gör en promenad och kommer ej in förrän till middagen med temligen skenbart lugn. Herr Elliot var ej mera der; Elliotska familjen brydde sig icke vidare om Lovisa och kapten på Laconia; ingen fråga mer
