kavaljers, som var henne mycket tillgifven och gerna följt henne i grafven, och, hvilken hon nu skall följa till altaret, hvilket lönar sig mycket bättre. Hon skall gifta sig: säkert vet ni det?
Ja . . . nej . . . jag var ej viss derpå . . . ,” svarade Alice ganska upprörd.
”Ni var åtminstone öfvertygad om den känsla hon väckte? Herr Scott säger att han aldrig sett en sådan förtviflan under det hon var i fara, och så ömma omsorger; hon har också icke dröjt att belöna honom.
”Hvem är hennes man?” frågade sir Walter vårdslöst. ”På min ära har jag icke förgätit hans namn; jag förblandar tillnamnen. Det är en kapten vid flottan . . . på Laconia, tror jag. Ja, det är visst så. Finns det icke ett skepp med detta namn? Men miss Alice skall säga oss namnet på sin väns älskare.”
Alice hade stigit upp. Visserligen kände hon detta namn, som alltid stod närvarande för hennes tankar; men hon kunde ej fördraga att det nämdes i hennes fars och systers närvaro, hvilka säkert skulle erinra sig hvad hon ville bjuda till att glömma. Låtsande således, som hon icke hört hvad herr Elliot sade, gick hon in i sin kammare att söka återhemta sig och vinna lugn. Hon hade väntat sig denna
