”Det är bra, sade sir Walter; ett bref från min dotter, från fru Carl Musgrove är ett ganska lempligt pass; men, i allt fall, skulle jag hafva gjort amiralen en visit: jag vet, hvad man är skyldig den mannen, som bebor Kellinch-Hall.”
Man hade slutat dricka thé, Alice satte sig längre bort vid ett bord att läsa sitt bref; hon kunde ej vänta längre; hon öppnade det, hon såg, att hennes syster hade börjat det flere dagar förut. Vi vilja lemna en profbit af den sjelfkära Marias stil:
”Jag gör dig ingen ursäkt för min tystnad, emedan jag vet, huru likgiltiga slägtens bref äro för dem, som bo i Bath; du är visserligen alltför lycklig för att tänka på Upercross, som ej har något intressant att erbjuda. Våra julnöjen hafva varit ganska tråkiga: herr och fru Musgrove hafva tagit en sådan mängd med barn i deras hus, att de ej kunnat gifva en enda middagsmåltid åt våra grannar. Jag räknar icke Hayters, som oupphörligen äro här, för att glömma ledsnaden vid deras afskyvärda gård. Ändtligen äro dessa osmakliga högtidligheter förbi, endast barnen hafva varit nöjda med dem; de reste i går tillbaka till skolan, undantagande de små Harvills. Du skall blifva litet förundrad, tror jag,
