öfver att de ännu icke återrest hem. Fru Harvill är just icke någon öm mor, efter hon så länge är skild ifrån sina barn; dessutom finner jag dem alldeles icke artiga: de små flickorna hänga med näsan öfver deras arbeten eller ritningar, och de små gossarne i böckerna eller på de leksaker, som överensstämma med deras uppfostran, och som bibringa dem undervisningar, under detsamma som de roa dem. Skulle du väl tro, Alice, att fru Musgrove oupphörligt berömmer dem, och älskar dem nästan mer än sina egna söner?”
”Hvilken faslig tid vi tillbringat denna vinter! Du vet icke deraf på dina sköna gator i Bath; men på landet fördubblar snön och de elaka vägarne obehaget; också har jag icke sett någon lefvande varelse hos mig sedan den sista veckan i Januari, utom Georg Hayter, som kommer oftare än jag önskade. Är det ej förargligt, att Henriette icke kan vara så länge i Lyme som Lovisa? Hon hade då kunnat glömma sin kusin, och kanske gjort en annan eröfring som bättre anstått mig.”
”Herr Musgroves vagn afgick i dag, för att hemta Lovisa och Harvills, som komma hit i morgon. Jag tror, att kapten Bentick äfven gör sällskap: ehuru jag finner honom rätt tråkig med sin vanliga bedröfvelse, är det ändock en fremmande, som man
