andra denna så tillbedda och så mycket saknade qvinna? Svaret följde af sig sjelft: ”Det är belägenheten och omständigheterna, som, oftare än man tror, bestämma menniskans öden; händelsen med Lovisa hade i flere veckor fört dem tillsamman under samma tak, uti ett hus, som var så trångt, att man oundvikligen måste träffas.” Bentick lemnade straxt sitt rum åt den sjuka, alla hans saker och böcker blefvo qvar; det gaf dem tillfälle att ofta råkas. Då Henriette reste, anförtrodde hon sin syster åt honom, som åt en bror; hon litade mer på honom än på sin Carl, eftersom han hade ett mildare och stillare väsende; han vårdade Lovisa, då hon tillfrisknade, med denna känsloömhet, som karakteriserade honom: den sjukas svaghetstillstånd gjorde henne så mycket intressantare. Wentworth var frånvarande, Bentick alltid närvarande med sin ömma uppmärksamhet, och han var icke otröstlig. Alice hade visserligen gjort intryck på honom; hans hjerta var sådant, som ville hafva något att sluta sig till: sorgen och saknaden voro ej nog för honom, och kärleken till ett lefvande föremål låg i hans natur. Lovisa var i hans tankar; hon fästade sig vid honom genom tacksamheten och af fåfänga att från honom förjaga minnet af denna så mycket saknade Fanny. Wentworth skrattade med henne, tycktes fördraga henne, men hade aldrig tydligt förklarat sig hvarken öfver sina
