öfvertygad att, med alla de goda egenskaper som amiralens fru ägde, kunde lady Russel ändock icke förlåta henne, att hon var kapten Wentworths syster. För henne var det deremot en nästan oemotståndlig dragningskraft, och mot hvilken hon ej bjöd till att försvara sig. Hon kunde hos systern hoppas motsvarande känslor, som hon numera icke fann hos brodren. Crofts husliga sällhet hade också för henne ett obeskrifligt behag; hon fann der verkligheten af hvad hon så ofta hade drömt, då hon trodde sig bli hans maka, som hon älskade. När hon råkade dem på promenaderna, följde hon dem med ögonen, så långt hon kunde. ”De tala säkert om den, som jag beständigt tänker på, sade hon, och på hvilken det icke är mig tillåtet att tänka . . . Nej, jag bör ej att fästa mig vid dem; jag bör fly allt, som underhåller mina minnen, ända till dess jag hunnit helt och hållet utplåna dem; då, kanske, kan jag blifva detta lyckliga parets vän.” Det var en vällust för henne att se, med hvilken ifver, hvilken hjertlighet den gode amiralen tryckte sina fordna tjenstkamraters händer, när de träffades, och fru Crofts upplifvade blick, som älskade allt hvad som hörde till sjöstaten, likaså mycket som hennes man.
Alice, helt och hållet tillgifven lady Russel, promenerade sällan allena; det hände likväl en morgon,
