höflighets-visiterna gjordes och besvarades; man talade om Harvills, Musgroves, kapten Bentick, men man nämde ej ett ord om giftermålet.
Crofts bodde i det sköna qvarteret Gays-Street, till sir Walters stora tillfredsställelse; han var nöjd och stolt öfver sin arrendators rika anseende, sökte mera Crofts bekantskap, än de sökte hans. De hade mycket angenämare relationer i Bath, och som anstode dem bättre; dem, de hade med Elliotska familjen, voro snarare en följd af omständigheterna, än en förbindelse af eget val; deras ton, deras tycken, deras lefnadssätt, var i fullkomligt motsatt förhållande. De hade i Bath bibehållit alla sina vanor från landet. Man hade tillstyrkt amiralen att gå; hans hustru, som endast lefde för honom, uppmuntrade honom derigenom, att hon promenerade med honom; man såg dem dagligen tillsammans, de tyckte hvarken om spel eller de talrika folksamlingarne, som utgjorde sir Walters och hans dotters vällust. Alice, den enda som de dagligen velat se, mötte dem ofta; men hon satt vanligtvis i lady Russels vagn och bredvid henne; man måste då åtnöjas med en ömsesidig vänlig helsning; men lady Russel var mera fallen för ceremonier. Crofts behagade henne temligen, i synnerhet frun och, det oaktadt, var hon så litet angelägen om någon förbindelse med dem, att Alice var
