Edert sällskap skulle vara mig ganska angenämt, om ni kan skänka mig det några ögonblick. Jag vänder om till Camben-Place.
Af allt mitt hjerta, miss Elliot; jag skulle gå ännu längre: ja, ja, tag min arm, vi skole göra en charmant promenad; och detta passar sig förträffligt, ty jag har något att säga er; vi skole samtala, under det vi gå. Stöd er vid mig; genera ej mer än Sophie. Jag går ej med nöje, om jag icke känner en fruntimmersarm hvila på min. ”Ack! hvilken usel byggnad! sade han, i det han sista gången såg på gravyren;” och de började nu att gå.
”Ni har något att säga?” sade Alice, som förutsåg, hvarom frågan vore.
Ja, min bästa miss Elliot, jag vill börja; men se der en af mina vänner, kapten Brigden, jag vill endast säga honom ett ord i förbigående; hvad han ser förvånad ut öfver att träffa mig med ett annat fruntimmer än min hustru! Stackars Sophie! hon har en reumatism i ena benet, och det håller henne hemma . . . . Hvad ser jag der nere? Amiral Brand och hans bror! . . . . . Godt! de gå en annan gata; det fägnar mig att icke råka dem; Sophie kan ej tåla dem. Jag tror, att de äro de ende sjömän, som
