hon ej tycker om; men de hafva uppfört sig emot mig som ett par galgfoglar; de hafva förledt den bästa af mina matroser. En annan gång skall jag berätta er den historien; nu vill jag säga er. . . . Ha, ha! se der baron Archibald Drew och hans sonson: han har sett oss; han helsar på oss med en slängkyss; det är derföre, att han tager er för min hustru, eller kanske ni känner honom?
Visst icke; det är en gubbe. . . . .
Ja, och en hedersman, men han skämmer bort sin sonson; han har honom hos sig, i stället för att sätta honom på ett godt fartyg. Den der stackars Archibald! Det är också för giktens skull som han kommer hit. Tycker ni icke, miss Elliot, att Bath är ett angenämt ställe? Man lefver der, som man vill. Jag träffar mina gamla vänner eller kamrater öfverallt på gatorna; man pratar en stund, man gör en sjöpromenad i tankarna, man påminner sig stormen, skotten, och man kommer hem till sig, der man finner sig så väl, så lugnt! Men, som Sophie säger, hafvet har ock sitt behag.
Alice förlorade allt tålamod, de höllo på att skiljas åt, utan att hon fått veta något; hon erinrade honom om det, han hade att säga henne.
”Ja, jag vet det nog, fortfor han; men jag vill ej börja, förrän vi kommit till Belmont: der är det
