om honom, så glömmer han henne, och saknar henne icke en gång.”
Alice nödgades då att återhålla en djup suck; men hon hemtade sig snart.
Jag förstår det, sade hon, med en qvinna, som skulle föredraga en annan karl för honom; men om denne karl vore hans vän, hans förtrogne kanske, kan han med liflighet harmas öfver det, som i början syntes vara ett bedrägeri; det är det, som jag . . . som fru Croft kunde befara. Mig skulle det också misshaga, att en vänskap, sådan som emellan honom och herr Bentick, skulle upphöra af denna händelse.
Ja, jag förstår, jag förstår; men ingenting sådant upptäckes i hans bref; han ger ej Bentick de ringaste fel; han nämner icke en gång, att det förvånat honom, och att han dertill kunnat hafva någon anledning. Man skulle, på min ära, kunna tro, att han aldrig tänkt på den lilla flygtingen; detta namn passar henne bättre än det andra. Han säger, att detta par skall blifva ganska lyckligt, att det skall mycket fägna honom, att ej mer se sin vän Bentick bedröfvad och olycklig, Det finns ej något deruti, tror jag, som gifver tillkänna hans egen olycka.”
Alice hade ej samma öfvertygelse som amiralen; men det var onödigt att göra honom vidare
