Milsom-Street, förrän det kom en regnskur, nog stark för att väcka deras önskan om ett skygd; de gingo in i en bod. Elisabeth märkte, ett stycke derifrån, lady Dalrympels vagn, som stadnade utanför ett magazin; hon hoppades, att i den skulle vara ett rum åtminstone för henne, och bad sin kusin Elliot att begära det, å hennes vägnar, af grefvinnan; han sprang och kom snart tillbaka, med helsningar ifrån lady Dalrympel, som ansåg sig lycklig att kunna vara damerna Elliot till tjenst, och skulle om några minuter komma och hemta dem; hon var endast ledsen deröfver, att hennes vagn ej kunde rymma flere än fyra personer, och som miss Carteret åtföljde henne, kunde hon blott taga två fruntimmer med. Elisabeth såg först på sin vän och sedan på sin syster: den ena af hennes blickar sade: Det blir ni; den andra: Det blir icke du. Alice förklarade dem så, och som hon ej hade någon lust att vara tillsammans med de förnäma slägtingarna, och hon ej ville, att man förbigick henne, så skyndade hon sig att säga, det hon ej fruktade för regnet, att hennes kängor vore täta, att de friade henne för fuktighet; att med hjelp af sin kusin Elliots arm skulle hon snart vara hemma; och att hon med nöje lemnade sin plats åt fru Clay. Men till hennes stora förvåning, nekade fru Clay att antaga den, försäkrande, att hon alldeles icke åker, när miss Elliot skulle gå, och att
