hon väl hoppades, att herr Elliot också ville göra henne sällskap. Alice fortfor i sitt påstående, fru Clay gjorde det äfven och, oaktadt Elisabeths tecken, blef hon vid sitt beslut. Alice och fru Clay voro så envisa i sina komplimanger, att herr Elliot och Elisabeth nödgades bestämma utgången. Elisabeth påstod, att fru Clay hade början till snufva och borde vara rädd om sin helsa. Herr Elliot undersökte kängorna, och förklarade, att hans kusin Alices voro tätare: fru Clay blef således tvungen att gifva efter, och spela rolen af den ädla Elisabeths dame d’honneur. Alice, förtjust öfver att vara befriad derifrån, lemnade dem, och gick att sätta sig vid fönstret, för att iakttaga det ögonblick, då regnet skulle sakta sig. Hon var knappt ditkommen, förrän hon såg kapten Wentworth, som gick på gatan; en darrning öfverföll henne; ingen märkte det; men hon blygdes öfver sin egen svaghet och öfver den starka rörelse, hon erfor. Det varade några minuter, som hon ej kunde urskilja något af de föremål, hvilka omgåfvo henne; förvirring och tankspriddhet beherrskade hennes förstånd och hjerta. Sedan hon åter sansat sig, såg hon Elisabeth och fru Clay, som talade med hvarandra och gaf icke akt på henne. Herr Elliot, alltid artig, hade gått till en gata i granskapet, för att uträtta en kommission åt fru Clay.
