— 27 —
var icke nog, det svåraste återstod; det, att förmå honom att arrendera bort detta sköna gods: att intet mera bebo detsamma, det gick väl ännu an, men att hyra ut det åt en annan, det var en pröfning, under hvilken hjeltemodigare själar än sir Walters, kunnat duka under; han kunde icke fördraga den slags förnedring, som han fann deruti att nödgas hyra ut sin egendom. Herr Shepherd, som, i sitt nit att befria honom från sina skulder, var den förste som gjorde honom detta förslag, och tillstyrkte honom att låta införa det i tidningarna; tvungen att tiga, måste han lofva honom att under hemlighetens djupa slöja dölja detta förslag, så vanhedrande för en man af sir Walters anseende. ”Jag vill alldeles icke, sade han, öfverlåta Kellinch-Hall till hvem som helst; det blir icke uthyrt, så framt icke någon som jag i alla afseenden anser värdig att bo der och ersätta sir Walter Elliot, mycket ber derom, och man skall anse mitt samtycke som en gunst den jag ej så lätt beviljar,” Således vågade hvarken Herr Shepherd, lady Russel, eller Alice, mera nämna om att hyra ut det, hvilket likväl hade varit ganska förmånligt för affärerna. I anseende till hushållningen, hade lady Russel ännu ett förträffligt skäl att vara nöjd
