bemödande, och att förkläda sina känslor; han vill ej synas sårad af Lovisas ostadighet; men hans hjerta lider och förråder honom.
Det bekymrade men förundrade henne icke, då hon såg, att Elisabeth lotsade icke känna igen honom; han var så litet förändrad, att det var omöjligt att misstaga sig; dessutom hade de gifvit hvarandra en ömsesidig blick, som lemnade intet tvifvelsmål öfrigt; hon såg i Wentworths ansigte, att han var på vägen helsa på miss Elliot som på en gammal bekant, och i sin systers, det utmärktaste förakt; hon vände sig bort och gaf ej den ringaste akt åt kapten.
Lady Dalrympels vagn, som hon med den öfverdrifnaste otålighet väntade, anlände slutligen; en betjent gaf det tillkänna. Det hade å nyo börjat att regna; Elisabeth talade så högt till fru Clay, i det hon bad henne skynda sig för att icke låta sin kusin grefvinnan vänta, att hon derigenom skulle låta alla förstå, att lady Dalrympel var hennes kusin, och att hon kom för att hemta henne i sin vagn; men det, som litet bedröfvade denna stolta skönhet, var, att hon ej hade någon, som gaf henne armen: den kära kusin Elliot var ej återkommen; och, under det hon bannade fru Clay, som hade skickat bort honom, stödde hon sig mot hennes arm och nalkades dörren,
