tycktes icke höra, hvad en af fruntimmerna i hans sällskap sade honom; han syntes fördjupad i sina tankar; Alice kunde icke sluta till, huru vida de voro gynnande för henne; det som hans åtbörder uttryckte, var förlägenhet.
Efter en liten stund närmade han sig henne och tilltalade henne åter; ömsesidiga frågor i likgiltiga ämnen, å hvilka hvarken den ena eller den andra afvaktade svaret, utgjorde deras samtal. Alice var öfvertygad, att det var något som plågade honom, och att han icke var nöjd. Då de voro i Upercross och Lyme, och ej kunde undvika att tilltala hvarandra, visade han sig mycket lugn och liknöjd; nu bjöd han till att vara på samma sätt, men det lyckades honom icke. Någon ting omärkligt för alla bevisade Alice, att han var förändrad; men på hvad sätt? Hon kunde ej säga det, inga spår af lidande syntes hos honom; hvarken hans helsa eller hans glädtighet hade undergått någon förändring: han talade om Upercross, om Musgroves, med den naturligaste ton i verlden. Då han talade om Lovisa, såg hon i hans blick, i hans småleende, något som hvarken uttryckte harm eller sorg; nöje kunde det icke vara: han var synbarligt förlägen, illa till mods. Ack! tänkte Alice, det är ändock alltid han, det är Wentworth, ur stånd att förställa sig, oaktadt allt sitt
