”Ja, sade han något betänkligt; men der slutar likheten. Jag önskar af allt mitt hjerta att de blifva lyckliga, och jag stöder mig med nöje vid de omständigheter, som kunna gifva anledning att hoppas det; åtminstone hafva de ingendera mött någon svårighet, någon bedröfvelse i afseende på deras förening. Bentick är fri att besluta öfver sitt eget öde, och Harvills äro honom alltför mycket tillgifne, för att icke glädjas åt hans sällhet: Musgroves hafva uppfört sig som man kan vänta af deras godhet; de hafva ej lagt något hinder i vägen, ej något dröjsmål; deras enda önskan är att befästa deras dotters sällhet, och den mannens som hon gifver dem till måg. Goda slägtingar, lugn och frid inom sig, se der mycket som talar för denna förening, mera kanske . . . . .” Han hejdade sig: ett minne tycktes hastigt framställa sig för honom och väcka hos honom någon rörelse, hvilket färgade Alices kinder under det han talade; efter en stunds tystnad fortfor han sålunda: ”Jag tillstår att jag icke kan hindra mig ifrån den fruktan, att det rådde emellan dem alltför mycken olikhet, och det i ett ganska hufvudsakligt fall — i deras förstånd. Jag anser Lovisa Musgrove för en älskvärd och god varelse, som visst icke har brist på förstånd, men Bentick är henne mycket öfverlägsen: han har ett öfverträffande snille; han har många kunskaper, och han förvärfvar dagligen nya genom
