vid denna förskräckliga tilldragelse! hvad oro vi förorsakat er! jag vet ej hvad det blifvit af oss utom er; men alltid god, hjelpsam, såg ni endast Lovisas fara, och för att gagna oss, har ni kanske skadat eder helsa.”
Nej, svarade Alice; det är sant, att jag blef upprörd, mycket orolig, men miss Musgroves tillfrisknande har utplånadt ända till minnet af min möda.
”Det var ett förskräckligt ögonblick! utropade Wentworth med värma, och som aldrig går ur mitt minne! jag ser ännu den unga intagande flickan ett offer för min oskicklighet och min yrsel, utsträckt döende på marken! Ack min Gud!” och han höll handen öfver ansigtet, liksom detta minne alltför mycket plågade honom; men kort derefter, tillade han med en lugnare röst: ”Denna dag, denna händelse, som tycktes vara så ledsam, har likväl haft ett lyckligt resultat! Då ni föreslog Bentick att skaffa en fältskär, föreställde ni er icke att han skulle vara den, som mest intresserade sig för Lovisas tillfrisknande?”
Visserligen icke; men det tycktes som . . . . . jag ville säga att jag hoppas att de blifva lyckliga; begge två hafva goda grundsatser, en förträfflig karakter.
