ställe der man lidit, så framt icke allt varit lidande; men om någon sällhet har föregått det eller varit sorgerna följaktig . . . . Och detta var ju händelsen vid Lyme? Det är sant att vi der, under de tvenne sista timmarne hade mycken oro, plågor och saknader; men innan detta fasliga ögonblick inträffade, hade vi många ljufva njutningar, som vi icke kunna glömma. Ett så skönt och så nytt uppträde! Jag har rest så litet, att jag kunnat finna hvart och ett landskap intressant; men Lymes belägenhet har verkliga skönheter som oändligen frapperat mig; och nu som . . . när sällheten har efterträdt den olycka som oroade detta sällskap . . . återstår för mig ej annat än ett behagligt intryck.
Hon blef afbruten genom bullret af en dörr, som lästes upp med mycket väsende; från alla håll upprepades Lady Dalrympels namn. Sir Walter och hans begge döttrar gingo deras förträffliga slägtinge till mötes. Lady Dalrympel och miss Carteret, åtföljda af Herr Elliot och Öfverste Wallis, gingo fram i salen och träffade Elliotska familjen. Alice omringades af denna grupp, och blef således skiljd från kapten Wentworth; deras intressanta samtal blef afbrutet; men hvilket intryck af sällhet hade det icke lemnadt i Alices hjerta! Hon hade läst i Wentworths hvad hon trodde var omöjligt att numera läsa deruti, nu visste hon att han icke älskade Lovisa, att han
