aldrig hade älskat henne, och denna ljufva öfvertygelse hade redan lättat den tyngd som tryckte henne: hon hade ej gått längre i sina upptäckter, eller åtminstone erkände hon det icke för sig sjelf; men det hon visste var nog, för att ej vidare plåga sig med oroliga föreställningar. Den försagda Alice är nu en pratmakerska, älskvärd, hon ser allt i en ny dag; hon tycker att hvar och en älskar henne, eftersom Fredrik ännu kan älska henne; hon är artig, god emot dem som omgifva henne, och beklagar dem som icke äro lika lyckliga som hon: hennes sällhet hade varit fullkomlig om Wentworth blifvit qvar hos henne, om han bjudit till att åter förena sig med henne.
Då hvar och en hade intagit sin plats, vände hon sina ögon åt alla håll, ingen Wentworth; han var långt derifrån; han var försvunnen, men med sin ihärdighet att söka honom, såg hon, då han gick in i koncertsalen; och var nästan lika så nöjd att veta att han var under samma tak som hon, som om han sutit bredvid henne, händelsen eller hans egen vilja kan ännu återföra dem tillsammans; och kanske är det bättre att hon nu är allena, att hon måtte hinna lugna sig, och icke förmycket öfverlemna sig åt hoppet. Han älskar icke Lovisa, men älskar han då Alice? Hon vågar ej tro det efter som han gick ifrån henne. Alice kände djupt i sitt hjerta att, om
