så beständigt varit hos sir Walter Elliot utan att upptäcka, utan att värdera Alices dygder och talanger, jag känner blott ett enda fel hos henne, det, att vara alltför blygsam öfver sin egen förtjenst; hon kan omöjligt vara i okunnighet om den; hvarje annat fruntimmer än hon skulle vara fåfäng der öfver. Då man i alla afseenden är så fullkomlig som ni, är denna öfverdrift af blygsamhet icke naturlig, och . . .”
Nog, nog, sade Alice rodnande; en af mina fullkomligheter är att afsky smickret; ni har ej känt mig nog länge för att kunna bedömma hvarken mina förtjenster eller mina fel; det är mera lönande att öfversätta det nya stycket, som man skall sjunga än att fortsätta detta samtal. Hon genombläddrade programmet, for att söka rätt på det.
”Kanske, sade Herr Elliot, sänkande rösten, har jag den lyckan att känna er bättre än ni tänker, och det för längre tid tillbaka än ni skulle tro”
Verkligen, sade Alice lifligt, ni förvånar mig mycket; ni kan ej känna mig längre än sedan jag kom till Bath, så framt ni ej förut sökt underrättelser om edra slägtingar, och jag tviflar mycket att det då varit om mig man talat för er.
”Det är om er, och endast om er; jag har känt eder karakter, edra, talanger, eder sjelf, långt förr
