Elliot hade icke bedragit sig, då han hoppats att uppväcka sin kusins intresse, hvilket han i hög grad gjorde, likasom hennes nyfikenhet; hon frågade honom, besvor honom att nämna den person, som på ett så förbindligt sätt hade talat om henne; förgäfves. Herr Elliot var förtjust, att hon så ifrigt bad honom; men han envisades att ej svara. ”Det fägnar mig rätt mycket, sade han skrattande, att se det ni icke är ett ideal, och att ni har qvinnors natur att vara nyfiken.”
Ja, jag tillstår det; men det ar en galenskap att tro det man talat så fördelaktigt om mig; jag ser nu, att ni har tagit denna utväg, för att truga på mig edert otroliga smicker.
”Ni dömer mig orätt, min kusin, inföll herr Elliot lifligt, jag kan likaså litet bedraga — som smickra er, jag svär på min heder, att någon, som känner er ganska väl, har afmålat er sådan som jag sagt, och än fullkomligare. Detta porträtt, som dessutom är så likt, ingaf mig ett högt begrepp ont er förtjenst och en liflig önskan att känna er.”
Han hejdade sig en stund. Alice nedslog sina ögon och svarade icke, men hennes kinders färg förrådde hennes rörelse: en hastig tanke hade väckt hennes förstånd under det att herr Elliot talade; det var icke kapten Wentworth, hvilken aldrig varit
