tillsammans med hennes kusin; men det kunde ej vara någon annan än hans bror, Eduard Wentworth, kyrkoherden i Monkford, som kände henne och såg henne med Fredriks förälskade ögon. Ja, ja, det är han sjelf, tänkte hon; men hon kunde ej förmå sig att fråga det.
Hennes kusin började åter. ”Ja, Alice Elliots namn är för många år sedan intryckt i mitt hjerta; det spridde ett behag öfver min inbillning, det sysselsatte mig oupphörligen; ändtligen känner jag nu den som bär det: skall hon tillåta mig att gifva tillkänna mina önskningar, att detta namn alltid måtte tillhöra henne? Han talade sakta; Alice hörde knappt en så afgörande bekännelse och hvilken hon ej visste huru man skulle besvara; hennes uppmärksamhet fängslades i detta ögonblick af andra ord, som hon hörde bakom sig, och som gjorde hennes kusins ganska likgiltiga för henne. Hennes far och lady Dalrympel talade med hvarandra. Sir Walter sade:
”Det är en präktig figur, verkligen är det icke en ganska vacker karl.’
Ja, svarade lady Dalrympel; man ser dem ej ofta i Bath med denna ställning, jag tror, det är en Irländare.
