sig efter önskan, alldeles vid ändan af bänken. Hon kunde icke undgå att blygas öfver sig sjelf, att hon gjorde sig så mycket besvär för att närma till sig en karl, som ej tycktes vara det ringaste hågad derföre. Alla hade intagit sina platser, bredvid Alice var ett stort rum ledigt; det berodde endast af honom att intaga det; hon såg att han stod henne temligen nära; hon märkte äfven att han såg henne. Wentworth var mycket alfvarsam och talade ej med någon; han tycktes vara villrådig hvad han borde göra. Alice vände sina blickar ifrån honom. Wentworth närmade sig likväl så småningom, och då hon helt hastigt vände sig om, såg hon honom bredvid sig, men alltid alfvarsam och tyst. Han sade henne några få ord och ingenting vidare. En så fullkomlig förändring förvånade Alice. Fredrik var icke mer den mannen, som, i det åttkantiga rummet, med så mycken värma, intresse och godhet talade vid henne: visserligen var det någon orsak till denna hastiga förändring; men hvad kunde det vara? Alice tänkte på sin far; hon hade likväl hört honom tala om Wentworth med beröm: kunde det vara lady Russel? Nej, hon låtsade ej veta, att han var der. Alice var fördjupad i tankar; bedröfvad öfver att stå nästan på samma punkt som vid Upercross, förblef också hon tyst; slutligen grep hon sig an och sade honom, att han icke tycktes vara nöjd med concerten. ”Nej,
