Huru många minuter förlorade, utan att ens våga vända sig om, för att se om han alltid var qvar der! Det är att förmoda att öfversättningen den gången icke var så tillförlitlig; då Alice slutat den, vände hon sig om och ser Wentworth ännu qvar på samma ställe; men han hade återtagit hela sin förbehållsamhet, all sin köld och tog afsked, önskande henne med en ganska sträf ton god natt.
Ni går? sade Alice; slutarian är präktig; den är ett mästerstycke af Cimarosa; stanna qvar, den skall försona er med concerten.
”Nej, ingenting kan göra att jag finner den dräglig, svarade han med ett ganska påtagligt uttryck af missnöje; ju förr jag går, dess bättre.” Och han gick hastigt sin väg.
Alices blickar följde honom, och hennes hjerta klappade af den ljufvaste glädje, ett enda ord förklarade hans uppförande denna afton; och detta ord, Alice hade gissat det; han är svartsjuk på herr Elliot; det är hela anledningen till hans elaka lynne, till hans bortgång, till det som han sagt. Wentworth jaloux om hennes tillgivenhet! hade hon kunnat tro det för några timmar sedan? Nu är hon öfvertygad derom. Några ögonblick var hennes sällhet
