mig, utan någon önskan att det kommer vidare; om han bestämdt begärde mitt hjerta eller min hand, hvilket han ännu icke gjordt, skulle han hvarken erhålla det ena eller det andra. Jag försäkrar er, att herr Elliot icke hade den del i mitt nöje på concerten i går, som ni förmodade; det är icke han, som . . . .
Hon hejdade sig, rodnande ända till hvitögat öfver att hon blifvit liksom förledd att börja ett ämne af mycken betydenhet, men något mindre hade kanske icke varit tillräckligt. Fru Smith ansåg sig så säker om Alices giftermål med herr Elliot, att det just fordrades att ingifva henne den tanken, att hon älskade en annan, för att öfvertyga henne om motsattsen. Hon tviflade ej mera, men sade ingenting och medgaf att man hade bedragit henne. Alice, förtjust öfver att hon icke blifvit förstådd, betygade sin otålighet öfver att få veta huru fru Smith kunnat inbilla sig att hon skulle gifta sig med herr Elliot, och hvem som hade sagt henne det: Var god och berätta mig, sade hon, hvem som väckt denna tanke hos er?
”Det föll mig straxt in, sade fru Smith, då jag fick veta att han var emottagen hos eder far, och att ni dagligen voro tillsammans; det skulle nödvändigt vara en stark magnet, som hade dragit honom
