med sanningen, icke har några rättigheter öfver herr Elliot, som min tillkommande man, torde jag kanske hafva någon som hans favorit-kusin; jag skulle skatta mig lycklig att kunna vara er till någon tjenst, ni behöfver endast underrätta mig om huru jag bör förhålla mig: skall jag säga honom att ni är i Bath? Anförtror ni mig något budskap?
”Nej, jag tackar er; nej visst icke, jag vill ej besvära er med något till honom; i första ögonblickets häftighet, och troende det man hade försäkrat mig om, skulle jag kanske försökt att intressera er för mina olyckor och att låta eder man dela detta intresse; men nu, himmelen bevare mig ifrån . . . . Nej, bästa Alice, jag känner hela vidden af eder godhet, men jag har nu ingenting att begära af herr Elliot.” Alice yrkade ej vidare derpå: Sade ni mig icke, att ni kände herr Elliot för flera år sedan? frågade hon.
”Ja, jag sade er det.”
Och kände ni honom mycket? Var ni nära bekant med honom?
”Nära bekant: han var min stackars Smiths barndomsvän; jag såg honom dagligen.”
Verkligen! Säg mig då huru han var den tiden? Jag har mycken lust att veta något om herr Elliots
