hade det bästa och ädlaste hjerta; hans hus, hans bord, hans hela egendom tillhörde hans vän liksom honom sjelf; han skulle hafva delat med herr Elliot sin sista penning, och jag vet att han lemnade honom betydliga summor, som aldrig blifvit återgäldade. Som han ej nyttjade några försigtighetsmått med herr Elliot, så har det varit lätt för honom att behålla dem. Han hade äfven en besynnerlig fintlighet, som vi kallade lycka: så snart ett rykte, en nyhet utspriddes, sparade han hvarken möda eller omsorger till upptäckande af hvad som var sannt eller falskt; då han var i det närmaste säker på sin sak, uppfann han medel att låta berätta sig saken antingen af sin vän, eller i hans närvaro, och föreslog honom då ett vad med eller mot, af hvad han hade hört. Herr Smith antog det alltid; utom det att han tyckte om att hålla vad, sade han till sig sjelf: ”Om Elliot vinner tio, tolf guineer, betyder det ingen ting för mig, men mycket för honom; och tappar han, lägge vi det till hvad han redan är mig skyldig.” Oförmärkt gingo min mans penningar i herr Elliots ficka.”
Förlåt mig om jag faller er i talet! sade Alice, som med smärta hörde det, som gjorde henne en verklig sorg; den tid ni talar om, bör, som jag tycker, vara ungefär då, när herr Elliot gjorde min fars och
