adresseradt till Carl Smith, vid Tumbridge, dateradt London i Juli 1803: det innehöll följande:
”Min bästa Smith, jag har fått ditt bref med hvad det innehöll; din godhet gör mig bestört: gifve Gud det fanns många sådana hjertan som ditt! Men under tre och tjugu år som jag lefvat i verlden, har jag ej funnit något, som dermed kan jemföras. Jag tog i går ut den summa, som du skickade mig. En tid skall komma, hoppas jag, då jag kan afbörda min skuld, och göra för andra fattiga uslingar hvad du gör för din vän, jag skall uppsöka medel der till, och äfven finna dem. Emellertid lyckönska mig; jag har sluppit sir Walter och hans dotter, de hafva återvändt till Kellinch-Hall och nästan trugat mig att svärja på, att besöka dem denna sommar; men mitt första inträde på Kellinch skall blifva som dess ägare, och den sköna Elisabeth skall ej få den lyckan att se sin kusin innan detta ögonblick inträffar, och han skall vara gift med någon rik arftagerska. Baronetten, som ännu tror sig vara ung och skön som Adonis, skulle väl kunna spela mig det puts att gifta om sig och få en son; han är svag nog dertill, och ett godt giftermål är säkrare för mig; slutligen vinner jag dervid, att jag blifver fri från hans dotters förföljelser: hon begriper
