Alice ville icke låta märka till hvilken grad hon var stött öfver dylika uttryck om sin far: hon kände att, om hon icke tyglade sina känslor, skulle hon kanske gå för långt, hon borde komma ihåg, att läsningen af detta bref var en förgripelse emot hederns lagar; att ingen kunde dömas på sådana vittnesmål; att en enskildt brefvexling icke borde komma till andras kunskap; att det, som man skrifver till en vän, är heligt, kanske ännu mer då denna vän ej lefver, och kan gifva skäl till en sådan obetänksamhet: då så beskaffade bref blifvit skrifne till personer dem döden bortryckt, är det deras första pligt, i hvilkas händer de fallit; att förstöra dem: om ej denna samvetets och grannlagenhetens lag fanns, hvem skulle väl då våga förtro sina hemligaste tankar åt en vän? Dessa anmärkningar lugnade henne något: hon tog brefvet, som Fru Smith hade lagt på bordet, slet sönder det, och kastade bitarne på elden. Jag tackar er, sade hon i detsamma, att hafva visat mig ett så öfvertygande prof på hvad ni har sagt mig; det måtte hafva varit stridande mot edra grundsatser, och för att icke vidare frestas, så bränn upp alla som äro i detta skrin. Då herr Elliot skref till herr Smith, föreställde han sig icke att ni och jag en gång skulle läsa dem; men efter som han den tiden tänkte så, hvad kan det vara som förmått honom att nu närma sig till oss?
