Sida:Familjen Elliot.djvu/393

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 171 —

”Äfven det kan jag säga er, utropade fru Smith leende, men gissar ni det icke?”

Jag förstår er, svarade Alice, också småleende; men jag kan i min ordning försäkra er, att ni bedrager er; förklara mig emellertid eder idé.

”Det är icke en idé, min bästa vän; hör mig! Jag har visat er herr Elliot i sin ungdom, jag vill också visa eder honom sådan han nu är. Det är väl sant att jag icke kan gifva er några skriftliga bevis, men ett ojäfaktigt intygande. Nu är herr Elliot icke en skrymtare, han önskar att gifta sig med er; hans tillgifvenhet för er är uppriktig; och för första gången i sin lefnad bedrager han icke; öfverste Wallis vittnesbörd går mig i borgen derföre, min bästa Alice.”

Öfverste Wallis! känner ni honom?

Nej, icke personligen, och så direkte till mig, äro icke heller mina underrättelser; men icke dess mindre säkra; man behöfver ej veta hvarifrån strömmen leder sitt ursprung, för att vara öfvertygad om dess tillvarelse, då man ser dess lopp; och hör nu huru detta här kommit till min kunskap, och nu kommer till eder. Herr Elliot har ej något fördoldt för öfverste Wallis; öfverste Wallis håller ej något hemligt för sin lilla vackra hustru; och hon, en pratmakerska, yr, och som under sin barnsäng, ej