testamente: herr Elliot nekade att blifva det, sägande att arfvet var för intrassladt, och att han ej hade tid att sysselsättaa sig dermed. Det besvär och det tvång, som detta afslag förorsaka mig, i förening med sorgen öfver förlusten af en make som jag älskade, försvagade min helsa, och försatte mig i det tillstånd jag nu är; fattig, ofärdig, utan hjelp, kan jag icke tillskrifva någon annan min olycka än den, jag så länge trodde vara min vän.” Denna sorgliga berättelse hade å nyo upprifvit det sår, som fru Smiths hjerta fått, och återväckt hennes harm emot herr Elliot. Alice delade den på det högsta. Ända hittills hade hon icke kunnat föreställa sig att det fanns en man så känslolös så djupt förderfvad; och denna mannen var hennes slägtinge, hade kanske kunnat blifva hennes man, om icke Wentworth ensam hade intagit hennes hjerta. Denna anmärkning fördubblade hennes hat för den ena och hennes kärlek för den andra; hon ansåg sig vara skyldig Wentworth tacksamhet, som hade beskyddat henne för en sådan olycka. Under det hon, med hufvudet lutadt emot handen, i tysthet grubblade, sökte fru Smith i sitt skrin efter herr Elliots svar på hennes förnyade begäran; hon ville att Alice skulle genomögna det, och hennes djupa förakt för den, som skrifvit brefvet ökades ännu mer. Allt bevisade hans bestämda föresats att icke vara sin väns enka till någon hjelp, icke en gång med sina råd. ”Det vore, yttrade han, att
