sin vän i omåttliga utgifter, hvilka vår förmögenhet icke tillät. Herr Elliots ökades ansenligt genom svärfaderns död. Han öfverlemnade sig åt alla möjliga njutningar; alla nöjen, som smickrade hans tycken och hans fåfänga, men han beräknade allt så väl; han var så ringa frikostig, att det icke kunde bringa hans affärer i obestånd. Han började att bli rikare under det hans vän började ruinera sig, utan att vilja erkänna det eller göra några inskränkningar, och herr Elliot, långt ifrån att hejda honom, uppmuntrade honom än med sina råd, än med sitt exempel och ledde honom slutligen in i olyckan. Min man, liksom alla goda och medgörliga menniskor, lät helt och hållet beherrska sig af herr Elliot och kunde ej neka honom något. Ifrån sin ungdom hade han haft svagt bröst, hans helsa behöfde skonas; eder kusin, som kände honom sedan barndomen, visste det ganska väl, men långt ifrån att behandla honom med försigtighet, släpade han honom med sig på jagt, på resor, och skickade honom ofta i sitt ställe, när det icke passade honom att resa. Slutligen var det genom en resa för sin väns räkning, i en sträng årstid, då han angrep sig öfver förmågan, som han insjuknade och dog, utan att sjelf, i grund känna sina affärers bedröfliga ställning och utan att misstro herr Elliots vänskap. Med ett förtroende, som mer vittnade om hans ömhet än om hans omdöme, hade han utnämnt herr Elliot till executor af sitt
