— 36 —
Yves (vi vete alla att hans far var kyrkoherde på landet och ägde ingen ting), skickade sin son for att blifva af med honom, tidigt på ett skepp; den lilla narren hade lyckan med sig, hade uppfört sig väl, hvad vet jag: kort och godt, här är han nu som Lord St. Yves, och jag, sir Walter Elliot, tvungen att lemna honom högra hand. Den andra var en viss amiral Bradevin, den ömkligaste figur ni kan föreställa er, med ett mahogeny-brunt ansigte, högst rödfnasig, full af skrynklor, några grå hårstrån vid hvardera sidan, och den kala hjessan hvitpudrad: det var förskräckligt! Hvem i Guds namn är den der gamla flintskallen? sade jag till en af mina vänner, som stod bredvid mig (sir Bazile-Mortby). — En gammal flintskalle! utropade Bazile; hvad tänker ni på? Det är den tappre amiral Bradevin. — Så tapper som er behagar, sade jag, han är derföre icke mindre gammal och förskräcklig.
— Men huru gammal tror ni väl att han är?
— Minst sextio, eller sextiofem år.
— Fyratio, svarade sir Bazile, intet mer än fyratio: det är en ung man i jemförelse med oss, som äro nära tio år äldre, men vi hafva icke passerat linien.
Föreställ er min förvåning! Aldrig i min lifstid glömmer jag amiral Bradevin; jag har aldrig sett
