— 35 —
”Ganska sant, utropade Shepherd, väl sagt; miss Alice har mycket rätt. — Ack! visserligen . . .” sade fru Clay; men då hon såg att miss Elliot smålog föraktligt, och att sir Walter ryckte på axlarna, fulländade hon icke sitt tal. Den sistnämde sade nu: ”Jag nekar icke, att ju denna tjenst medförer sin nytta; men jag skulle likväl vara ganska ledsen om någon, som närmare rörde mig, vore sjöofficer.
Verkligen! sade fru Clay med förvåning; behagade sir Walter ge mig sina skäl dertill. — De äro väl grundade, svarade han; jag har tvenne stora inkast att göra emot detta stånd: det första är att det ger personer af ringa härkomst tillfälle att förvärfva sig ett anseende, som alldeles icke tillkommer dem, att upphöja menniskor ifrån ingenting till hedersposter, som far och farfar aldrig drömt om, och hvarföre? för det att de ha den dårskapen att blottställa sig för blessyrer, som ofta vanställa dem, och att föra en lefnad som påskyndar deras ålderdom och gör dem förfallne i förtid. Har ni märkt huru alla sjömän och båtsmän äro stekta af solen, och tidigt förlora ungdomens liflighet? En man af rang, som egnar sig åt sjöväsendet, har då äfven den harmen att se sig förbigången af någon, som hans far ej bevärdigat att tilltala.
Sistledne vår åt jag middag i London tillsammans med tvenne karlar, som bevisa min sats. Lord St.
