endast två betjenter passade upp vid bordet. Nej, tänkte hon, det är omöjligt; det vore ju lika som hos dem, och sir Walter Elliot bör väl lefva på ett förnämare sätt. Men huru skall man göra? Att icke bjuda dem, vore än värre; det vore att fela emot den allmänna vanan. Det uppstod en stor strid emellan hennes fåfänga och convenancen; men fåfängan segrade och anvisade henne ett mezzo termine, som förenade allt och frälste henne ifrån den förskräckelsen att gifva en middag, så olik dem vid Kellinch-Hall, som skulle förråda deras närvarande brist. Hon sade för Maria att middagsmåltider hörde alldeles icke till den goda ton, att sådant passade för gästfriheten och var ett medel att samla aflägsnare grannar, men att i staden gifva en middag åt fruntimmer, vore att alldeles fela emot den goda smaken och grannlagenheten; Fru Musgrove skulle säkert icke komma, och deri gjorde hon rätt. Men, sade hon, jag bjuder eder alla tills i morgon afton, det blir något nytt och en glädjefest: aftonvard, thé, spel, och allt detta i salongen! . . . . Jag är öfvertygad om att frumtimmerna Musgrove aldrig sett något så briljant: det är nu sagt, i morgon afton; jag skall anstalta om mina bjudningar. Lady Dalrympel och hennes dotter komma säkert; herr Elliot kommer också: vi måste väl presentera vår kusin, än mer, vår vän för dig, Maria, den älskvärdaste man, den som förtjenar den mesta högaktning. Jag
