— 38 —
huset till det andra i hvad väder som helst; och de handlande på sina kontor, färdiga att qväfvas utan att få inandas en smula frisk luft, sittande lutade vid sina skrifbord, så att ryggen kan krokna; och sjelfva de andlige . . . . ”Här hejdade hon sig ett ögonblick, ej vetande hvad hon skulle säga, för att försvåra prestståndet.” Ja, äfven de andlige, tillade hon, bli de icke genast tvungne att antaga en drägt, som misskläder dem och betager dem alla slags prydnader; dessutom äro de blottställde för smitta genom den osunda luften i ett sjukrum, dit de måste begifva sig när en döende kallar dem, och hvarigenom deras helsa ofelbart lider af de giftiga ångor de så ofta måste insupa? Slutligen, har jag länge varit af den tankan, att alla dessa tjenstbefattningar som äro ganska nyttiga och hedrande, likväl i längden tära på lifligheten och skönheten hos dem, som måste egna sig deråt, och att båda dessa förmåner endast komma på en god adelsmans lott, som lefver på sina gods och af sina räntor, som endast gör hvad han behagar, sofver så länge han vill, njuter på ordentliga tider ett läckert bord, promenerar, och som icke behöfver sysselsätta sig med — eller tänka på annat än njutningen af lifvet och sina egodelar: se dessa allena kunna bibehålla, jemte sin helsa sitt sköna utseende, utan att åldras! Jag ser — och känner en
