— 39 —
man, som jag icke skulle anse vara öfver trettio år, om han icke hade barn som vore tjugu. —
Och ändock några år äldre, sade Alice leende. ”Sir Walter rynkade pannan, Elisabeth ryckte på läppen; och begge två förtjuste af mistriss Clays sinnrika infall och listiga smicker, proponerade henne en promenad, och lemnade Alice med sina tankar, mera gynnande för sjömannen än hennes far. Det såg alldeles ut som Herr Shepherd, hvilken så mycket lagt sig ut för Kellinch-Hall, hade haft någon ingifvelse; ty den första som erbjöd sig att arrendera det; var en amiral Croft: han var född i Sommersetshire, och som han hade förvärfvat sig en vacker förmögenhet till sjös, önskade han bosätta sig i detta grefskap, och kom till Taunton för att höra om der icke fanns något att få hyra i grannskapet. Af en händelse var Herr Shepherd der vid domstolens session och äfven af en händelse talade han för amiralen med en sådan vältalighet om Kellinch-Halls skönhet, att det ingaf honom stor lust att bo der, efter en rådplägning, som de hade tillsammans, kunde amiralen förmoda, att ägaren till Kellinch-Hall skulle samtycka till att afstå det åt honom; han önskade, att i afseende på sin helsa sätta sig ner i Bath; och Shepherd å sin sida, gissade att amiral Croft vore alla afseenden den, som kunde anstå sir Walter; med hvilken han kom att tala derom.
