minne som Bentick, så kunde jag anföra femtio exempel derpå; jag tror att jag aldrig öppnat någon bok, der jag icke strax sett någon satir emot qvinnan och hennes lättsinnighet: visor, ordspråk, allt handlar om henne, anklagar henne. Ni skall kanske svara mig, att allt detta är skrifvit af karlar; det är ett så mycket starkare bevis emot edert kön: just derföre, att de lidit af eder obeständighet, hämnas de med att utsprida den.”
”Nej, nej, utropade Alice; det onda, det dåliga bevisar ingenting emot andra, det drabbar smädaren sjelf. Visserligen finnes ingen regel utan undantag och jag vill ej påstå att det icke ges qvinnor, som följt edert exempel, men endast att ostadigheten är naturligare hos karlar än hos qvinnor: naturen har så velat det. Karlarne hafva många företräden, då de skrifva om sig sjelfve; de smäda den arma qvinnan; de våga säga allt, och qvinnan törs ej svara; det är henne förbjudit att anfalla — att försvara sig inför Publikens domstol: den qvinna, som hade nog djerfhet att täfla med dem, skulle blott derigenom förtjena beskyllningen: dessutom hafva karlarne, i synnerhet de, som äro författare, fått en uppfostran, som erbjuder dem medel att öfvertyga om det som de uppfinna och som de utgifva för sanningar: huru många villomeningar hafva icke blifvit fortplantade genom
