sakta buller drog deras uppmärksamhet åt den sidan, der kapten Wentworth satt, som ända hittills setat mycket stilla; pennan hade fallit ner, han sköt litet på bordet, för att taga upp den. Alice blef förskräckt öfver att se honom sitta dem närmare än hon trodde; Hon misstänkte att ett ögonblicks tankspriddhet varit orsaken att han fällt pennan. Utan tvifvel hade Wentworth velat höra på dem; men de talade blott halfhögt, och afståndet var äfven nog långt, för att låta henne hoppas att han ingenting hade hört. Han tog upp sin penna och satte sig åter att skrifva.
”Har du slutat ditt bref?” sade kapten Harvill skrattande. — ”Icke ännu, svarade Wentworth, men jag har endast några rader qvar; jag begär blott fem minuter.”
”Nyttja din bekvämlighet, sade Harvill skrattande och visade på Alice; jag väntar nog, jag är i ett farvatten, der jag har allt efter önskan, och jag är ej angelägen att lyfta ankar; gif mig signal till afresan det sednaste som är möjligt, men då lyder jag dig. Jag ville öfvertyga er, bästa miss Elliot, sade han, i det han åter vände sig till henne, och sänkte rösten, att vi aldrig blifva ense i afseende på det ena eller andra könets lättsinnighet; hvar och en bör försvara sitt; men tillåt mig endast väcka eder uppmärksamhet derpå, att alla författares skrifter, alla epigrammer äro emot eder. Om jag hade ett så godt
