”Verkligen, ni är alltför artig! jag ville bedja eder leda min syster Alice hem. Hon har mått illa hos min mor denna morgon; hon skälfde som ett asplöf; hon var blek som döden; promenaden har redan gjort henne godt, hon har återfått sin vackra färg; men se, hon skälfver ännu och skulle ej kunna gå allena. Emottag kaptens arm min syster; den är väl bättre än min, och jag hastar till min vapensmed, för att taga min bössa; ni skall en dag få låna den, kapten, i utbyte mot det nöje ni gör mig.” Han lemnade Alices arm åt sin vän, och inom en minut var han vid slutet af gatan. Alice och Fredrik gingo långsamt; de togo vägen genom en planterad allé, der det var bänkar; de satte sig bredvid hvarandra. Efter några orediga ord började de ett samtal, som var inledningen till den sällhet som väntade dem; de förnyade den bekännelse och de eder, som fordom gjort dem så lyckliga, och som hade blifvit följda af så många års frånvaro och ånger; de erinrade sig den förflutna tiden och trodde sig vara åtta år yngre, så omöjligt föreföll det dem, att de någonsin ett ögonblick kunnat vara fremmande för hvarandra. De voro kanske ännu lyckligare genom deras återförening än under deras ungdomskärlek; mindre passionerade, men ömmare, hvarandra mer tillgifne derigenom, att de i grund kände hvarandras karakterer, mer öfvertygade om att evigt älska hvarandra.
