Hon gaf Carl armen, och besvärades ej af hans tal; han tänkte endast på sin bössa och fruktade att förfela tillfället att få köpa den; men lika godt, han tyckte ändock mer om sin kära syster Alice, och så snart han vore framkommen till Camben-Place, hade han för afsigt att gå till vapensmeden.
De voro vid pass halfvägs, när någon hördes gå häftigt bakom dem. Alice vågade ej se sig om, men hennes hjerta sade henne att det var Wentworth, och det bedrog henne icke, han hann dem snart, helsade utan att säga ett ord, men sökte sitt svar i Alices ögon, och det var sådant han kunde önska det; hennes ljufva småleende, rodnaden på hennes kinder, en stund förut så bleka, lemnade honom ej något tvifvel. Hvad hade han ej velat gifva, för att få vara allena med henne!
”Kapten Wentworth, sade Carl till honom, sedan han tyckts tänka efter något, hvart ämnar ni er? till Gay-street, till Belmont kanske?” — ”Jag kan knappt säga er det, svarade Wentworth litet förvånad: hvarföre frågar ni det?”
”Om ni gick nära förbi Camben-Place, ville jag bedja eder . . .; men jag vill ej besvära, och vi komma snart dit.”
”Och hvad skulle ni hafva önskat? jag står till eder tjenst.”
