Hoppa till innehållet

Sida:Familjen Elliot.djvu/472

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 250 —

göra mig galen? kunde jag se det utan smärta? Utsigten af det nuvarande, minnet af det förflutna, gjorde att jag ännu befarade detta inflytande, som så mäktigt hade inverkat på er, och som man kunde betjena sig af till min rivals förmån. Jag gick med häftighet ifrån er, nästan med den föresats, att gifva vika för mitt sorgliga öde och afsäga mig den, jag aldrig kunde få.”

”Ack! utropade Alice, hvad ni var orättvis emot mig, då ni tog er anledning af det förflutna att frukta för det närvarande! Om det var orätt af mig, att fordom låta andra öfvertala mig, så påminn er att jag var endast nitton år, och att jag var van att följa deras vilja som omgåfvo mig. Jag trodde mig uppfylla en pligt, som var ganska hård, ganska svår, men som var nödvändig: omständigheterna voro nu helt olika; ingen pligt kunde ålägga mig att gifta mig med herr Elliot; då jag skulle förena mig med en man, som jag ej älskade, blottställde jag mig för att aldrig blifva lycklig.”

”Jag kunde ej öfverväga saken så kallt, svarade Wentvorth; i eder person såg jag endast den, som öfvergifvit mig, som hellre underkastat sig hela verldens inflytande än mitt; jag träffade åter denna samma person hos er, som styrt er vid denna olyckliga tidpunkt, och jag hade ingen anledning att tro det hon nu hade mindre välde öfver er. Kunde jag väl dessutom veta om ni icke älskade er kusin?”