”Jag trodde, sade Alice, att mitt bemötande emot er, då vi träffades, hade bevisat eder motsatsen.”
”Jag har orätt uttydt det. Men ändtligen har himmelen utsändt våra vänner Harvills och Musgroves till min räddning; de hafva gifvit mig tillfälle att återse er utan herr Elliot, och jag måste medgifva att dessa sednare dagar hafva edra blickar, edra ord och något, som jag ej kan beskrifva, väckt mina förhoppningar ånyo; men edert samtal med Harvill denna morgon har skingrat alla moln, som hopat sig omkring oss, och låtit mig läsa i min Alices trogna och ädla hjerta. Ack! då jag hörde huru rörande och med hvilken styrka ni försvarade beständigheten hos qvinnan, hvad det kostade på mig att styra min förtjusning! att icke få kasta mig för edra fötter, och med ed befästa min försäkran, att det äfven fanns en man, som hvarken har älskat eller skall älska mer än en gång! En oemotståndlig känsla tvingade mig att taga ett ark papper och tillstå för er hvad jag kände. Detta bref, skrifvet med ett brinnande hjerta, och utan att jag nästan sjelf visste hvad det innehöll, har icke dess mindre vunnit edert bifall och afkunnat min sällhet.”
De voro nu framkomne: Alice, mycket lyckligare än då hon gick hemifrån, bjöd Wentworth farväl tills aftonen. Alice hade det förslaget, då hon gick in, att straxt tala med sin far, att bedja honom bifalla hennes fasta beslut att gifta sig med kapten
