”Han kommer sjelf denna morgon; kan jag räkna på att kapten blir med vänskap emottagen? Stadfäster ni, sir Walter, det löfte jag vågat gifva honom?”
”Säkert, mycket säkert. Du är lycklig, Alice, att du förstått så länge fästa en så vacker karl, och du kan skryta af att få en man, som ej har många likar, och en far,” sade också en blick i spegeln.
Elisabeth emottog denna underrättelse med en passande värdighet, förtjust af att få en svåger med en så vacker hållning; emellertid tillkännagaf hennes sammantryckta läppar och ljudet af hennes röst, huru förundrad hon var öfver Wentworths beständighet, och hennes förtrytelse att vara den sista, som ännu ej blifvit gift; men hon räknade på sin kusin Elliot, hvilken med tiden skulle blifva baronet; således skulle hon alltid taga högra hand af sin syster. Af samma anledning kanske syntes fru Clay tillfredsställd och var det verkligen.
Sedan Alice omfamnat och tackat sir Walter, sade hon sig vilja berätta det för lady Russel, och att hon nu gick till henne. Sir Walter tycktes vara förvånad och smickrad deröfver, att hon ännu icke visste någonting; det förtjuste honom, att han vid detta tillfälle blifvit henne föredragen: Gå, sade han, det är i sin ordning, och jag förmodar att å hennes sida inga hinder uppstå; säg henne att jag ej har något deremot; antingen hon vill det eller ej, så sker det
