ändå; försäkra henne om min fullkomliga tillgifvenhet: gå, min bästa Alice.”
Aldrig förr hade hennes far kallat henne min bästa Alice, hon hade ej något värde i hans ögon förr, än hon blef omtyckt af en skön karl. ”Det är obegripligt! sade han, under det han gick fram och tillbaka och såg på Alice, det är ganska besynnerligt.” Hon öfverlemnade sin far åt hans förvåning, och gick till lady Russel, som hon aftonen förut hade förberedt på sitt besök. Det var ej utan rörelse och tårar hon helt och hållet öppnade sitt hjerta för lady Russel, och hennes vän gret vid tanken på sin Alices långvariga lidande. Hon älskade henne ännu mer än sina fördomar, ehuru mycket hon höll sig fast vid dem; och gaf sitt fullkomliga samtycke till hennes förening med den, hvilken hon för så lång tid tillbaka skänkt sitt hjerta, och som äfven visat prof på beständighet. De tvåtusende pund sterling, han förvärfvat sig genom sin tapperhet, skämde ej bort saken. Herr Elliot värderades efter sin rätta halt, och förlorade lady Russels aktning och beundran. Det förargade henne rätt mycket, att hon misstagit sig i sitt omdöme om honom, och hon tillstod för sig sjelf, med någon förödmjukelse, att hans och Wentworths yttre sätt var det enda, som hade verkat på henne; den unga sjömannens glädtighet, liflighet och öppenhjertighet, var ej i hennes tycke, då deremot det behagliga och smickrande sätt, den artighet, det förstånd,
