— 42 —
syster till en adelsman, som länge hade bodt der; han var för några år sedan i Monkford, och hette . . . . Jag kommer nu icke ihåg hans namn, ehuru man nyligen nämt det för mig. Mistriss Clay, min dotter, hör du mig? mins du intet namnet på en adelsman som bodde i Monkford, brodren till mistriss Croft?”
Men mistriss Clay, som var inbegripen i ett samtal med miss Elliot om nyaste modet på hattar, hörde icke denna fråga. ”Jag förstår alldeles intet hvad ni menar, Shepherd, sade sir Walter, jag kan icke erinra mig att någon adelsman bodt på Monkford på århundraden.
— Förlåt mig; det var . . . . Herr . . . . Jag tror sannerligen att jag snart glömmer mitt eget namn; men jag känner rätt väl den adelsmannen, jag kände honom äfven personligen; han kom ofta på mitt embetsrum; det var i synnerhet en gång, jag mins det som det varit i går, man hade brutit sig in i hans trädgård, stulit hans äpplen, och tjufven blef tagen på bar gerning; och tvärt emot mitt råd åtskiljdes de på ett vänligt sätt. Det är endast hans namn som jag icke kan erinra mig; det är också alltför besatt; Herr . . . Herr . . . Jag vet intet
