— 43 —
hvad jag ville ge ut . . . . — Herr Wentworth, sade Alice tvekande. Alldeles rätt, utropade Shepherd, och slog ihop händerna; tusend tack, miss Alice! Ja, Wentworth, just densamme, han hade i två eller tre år innehaft pastoratet Monkford för några år sedan; jag tror det var 1805, miss Alice, hvars minne är så godt, förhåller det sig icke så?
— Wentworth, säger ni? upprepade baronetten med förakt: Ja, jag drar mig till minnes, pastorn i Monkford; men ni förvillade mig med ordet adelsman, jag trodde att ni talade om en man af stånd. Wentwortska slägten gäller mindre än intet; den är alldeles okänd, och har ingen gemenskap med den namnkunniga familjen Strafford, ehuru de bära samma namn, hvarföre, det vet jag icke; man borde förbjuda dessa missbruk af lika namn emellan adeln och ofrälseståndet. Ni säger då, att amiralens fru var en miss Wentworth, det angår mig intet det försäkrar jag er.”
Som Herr Shepherd: märkte att denna berättelse om Crofts intet behagade sir Walter, talade han icke mera derom; men han yrkade nitiskt på allt som kunde lända dem till förmon, lade i synnerhet med mycken skicklighet vigt derpå, att de skulle anse sig