— 48 —
hyllning hon fått, hade gjort på henne ett intryck som snart skulle utplånas. Efter betraktelser, som man måste erkänna, voro ganska kloka, begagnade lady Russel sig af allt det välde som hennes moderliga vänskap gaf henne öfver Alice, för att hindra detta giftermål.
Kapten Wentworth hade verkligen icke att vänta något arf: ända dittils hade han varit temligen lycklig i sitt kall; men, som det oftast händer sjömän, så slösade han lättsinnigt med det han lätt förvärfvade, och hade ingen ting besparat. Han ägde ungdomens vanliga sjelfförtroende och den öfvertygelsen att han snart skulle blifva rik. I styrkans och liflighetens ålder, var han redan befälhafvare på ett fartyg, i tillfälle att göra rikt byte hos fienden, och komma i en belägenhet, som ej lemnade honom och hans Alice något öfrigt att önska; han hade alltid varit lycklig, han skulle ofelbart ännu blifva det. Dessa förhoppningar, som han uttryckte med sin karakters vanliga liflighet, som än mera ökades af hans kärlek, hade varit nog för den unga flickan, som trodde på allt, då Fredrik Wentworth hade sagt det, men intet för lady Russel, som såg dessa förhoppningar ur en helt olika synpunkt. Denna lifliga och rika inbillning hos en ung häftig karl ansåg hon som
