— 49 —
bevis på en utomordentlig lättsinnighet och ett tecken af klent förstånd, som, under intet vilkor kunde göra hennes älskade Alice lycklig. Lady Russel hade ringa tycke för snillet och inbillningen, och en afgjord afsky för allt, som en hårsmon afvek fran den strängaste försiktighet; hon ansåg dessa unga personers kärlek för en galenskap, och arbetade med all makt, att åtminstone kunna läka sin unga fosterdotters hjerta; allt hvad hon i detta afseende yttrade var så kraftigt och tycktes vara så förnuftigt, att Alice, utan att vara öfvertygad, hade intet att invända. Ehuru ännu ung, blyg och icke uppmuntrad af sin fars godhet, eller tröstad af sin syster, hade hon, må hända ändock genom sjelfva sin kärlek hämtat styrka att emotstå sir Walter, men lady Russel, af hvilken hon så ömt var älskad, hvars tankar hon hade vant sig att högakta, som förenade till den bestämdhet, med hvilken hon yttrade dem, det lifligaste intresse för henne och hennes bästa, kunde hon icke öfvertala sig att göra emot, öfvertygad om att det var omöjligt att icke lady Russel hade rätt, men hon älskade derföre icke mindre Wentworth. Hon ansåg nu sjelf deras förening vågsam, oförsiktig, nästan omöjlig, och lofvade sin vän att bryta den. Hade hon endast rådfrågat sin egen sällhet, så kan man åtminstone tvifla på att hon förmått sig dertill;
