— 56 —
hennes nya bekantskap med amiralen och hans fru, i första hand ej skulle störa hennes lugn. Lady Russel, hos hvilken hon som oftast var, och som bodde så nära Kellinch-Hall, skulle blifva ett medel att närma dem till hvarandra, och om Fredrik kom . . . . !! Ack! om han kommer, om han kommer, tänkte hon, så bevisar det att han ingen ting glömt!
Nu var dagen utsatt, då amiralen med sin fru skulle göra ett besök på Kellinch-Hall; de anlände samma morgon. Alice tyckte, att hon väl borde gå och helsa på lady Russel (hvilket hon dagligen brukade göra) och att blifva qvar der, till dess allt var afslutadt: man försökte ej förmå henne att stanna qvar; hon gick således innan deras ankomst, ganska belåten med att fördröja ett ögonblick som hon fruktade, och ändock missnöjd dermed, att tillfället skulle gå henne ur händerna att få se Wentworths syster.
Detta möte inträffade till begge partiernas fullkomliga tillfridsställelse, och afgjorde arrende-frågan: mistriss Croft önskade att få bo på landet, miss Elisabeth Elliot att få komma till Bath; således var man snart öfverens, och fruntimmerna syntes ömsesidigt nöjda med hvarandra. Likaså förhöll det sig med herrarne; amiralen hade en ärlighet, en uppriktighet, ett ädelmod i sitt sätt att vara, som ej
